Ett monster bebor mitt sinneett mulet och sorgligt och tröttoch allting som lever där inneblir visset och sorgesamt skött.De löv som setts spirande grönafaller bruna mot golvets parkettoch det hopp som förenats med frönadör ut när monstret är mätt.I min egen lilla värld av höst väntas någon som kan göra fångsteren man som bjuder sommartröstoch dräper inre höstens monster.Och om han inte dräpa kan han står dock trots allt vid vår sidaOch monstret, jag, och denna manskall aldrig mera strida.