Samhället Zinkgruvan i södra Närke delar sin historia med gruvfyndigheterna som gett samhället sitt namn. Man kan vara säker på att gruvorna har bearbetats sedan åtminstone början av 1500-talet. På 1850-talet blev traktens zinkfyndighet föremål för internationell uppmärksamhet då det belgiska gruvbolaget Vieille Montagne köpte området i fråga och startade ett märkvärdigt projekt med att bygga upp en gruvindustri från noll, med tillresta ingenjörer, belgisk arkitekt och ett stort mått av svensk arbetskraft. Boken Zinkgruvans Zinkgruvor består av två böcker; en huvudbok och dess bilagor. Zinkgruvan Minings tidigare vd, bergsingenjör Stefan Månsson har nu tillsammans med bergsingenjör Jan Hultqvist bokstavligen gått till botten med Zinkgruvans gruvhistoria. I en 246 sidor lång, rikt illustrerad bok med originalritningar, kartor och fotografier har de gjort en mycket grundlig skildring av gruvorna i Zinkgruvan genom åren. Verket är uppdelat i två band: ett band med en historisk sammanställning över utvecklingen, vedermödorna och framstegen relaterade till att bygga, utveckla och driva gruvdriften i området, och ett separat band med bilagor. Bland bilagorna återfinns bland annat gruvdirektörernas egna årsrapporter som skickades till Vieille Montagnes ledning i Belgien. Författarna har rest till Belgien, och i gamla företagsarkiv funnit material, ritningar och årsrapporter. Dessa årsrapporter är skrivna på franska, och tack vare Jan Hultqvist har de för allra första gången gjorts tillgängliga på svenska. De båda författarna släppte i januari 2019 boken Åmmebergs Zinkverk, som behandlar hur gruvornas malm blev till zinkkoncentrat. Men nu har de alltså arbetat ”uppströms” och skrivit själva gruvornas historia. I och med lanseringen av det här verket kan man säga att författarna gått i mål med den kulturgärning som de påbörjade med boken Åmmebergs Zinkverk. Från förlagets sida vill vi säga att det författarna åstadkommit är den sortens ovanliga insatser som går under begreppet kulturgärning.