Klichén om konstverkets odödlighet verkar inte gälla filmen, som repas sönder av projektorer, bryts ned i arkiv, uppgår i digitala svarta hål, helt enkelt glöms bort eller med berått mod förintas. Således har exempelvis bara runt tio procent av stumfilmen bevarats.
Men just odödligheten brukar framhållas när konstverk upphöjs till mästerverk, enligt logiken: ju mer verket konsumeras, desto mer evigt är det. Denna sorts metafysik passar alltså särskilt illa för filmmediet: också Citizen Kane är besvärande dödlig. Men filmens förgänglighet är av en märklig sort; en som oupphörligt är i färd med att uppfinna sig själv på nytt. Och som dessutom gång på gång frambesvärjer de döda i form av mer eller mindre pietetsfulla restaureringar, nyinspelningar, medieöverföringar och andra upplivningsförsök.
I Slutet på filmen: O. s. v. diskuterar Jan Holmberg filmmediets och filmupplevelsens materiella, historiska och kulturella förutsättningar och vad dessa kan tänkas säga om filmens framtid.
På köpet får man veta vilken poängen var med Gus van Sants remake av Psycho, varför filmen och kommunismen är parallella historiska fenomen och vad Death Proof har gemensamt med Persona. Men Slutet på filmen: O. s. v. är först som sist en essä: ett personligt och associativt försök att fånga de rörliga bildernas förföriska förgänglighet i ord.
Jan Holmberg är filmhistoriker och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman.
»Som helhet är Slutet på filmen. O.s.v. den mest klarsynta, kunniga och tankeväckande bok om film som har skrivits på svenska på åratal.» / Jonas Holmberg i Expressen
»Det mest livgivande i texten är de branta, roliga metafilmsanalyserna som pendlar vilt mellan högt och lågt. Visste ni till exempel att man kan se Quentin Tarantinos skräpfilmshyllning Death Proof som en remake av Bergmans Persona?» /Helena Lindblad, DN
