Jan Bahlenberg, 2015
Huvudpersonen i romanen, Bror Åke, hade i verkligheten inte ordet i sin makt. 
Kanske berodde det på den sjukdom som drabbade honom i 10-årsåldern. Men naturligtvis var hans huvud fullt av tankar om livet som  det kom att gestaltas för honom. 
Författaren har känt det som ett uppdrag att ge honom de ord han själv saknade.
I stort sett är det en dokumentär skildring som här och där övergår i en författares utvikningar då det tycks krävas. Till exempel är samtalen med de kvinnor Bror Åke möter inte på något sätt dokumentära.
Det torde varje läsare förstå, men likväl har han umgåtts med dessa kvinnor och samtalat med dem. Det kanske är just där författaren tillåtit sig att ge honom de ord han behövde och kanske tänkte men inte sa.
Dessutom måste det poängteras att det just på grund av Bror Åkes svårigheter att uttrycka sig gjorde att hans levnadshistoria höll på att försvinna in i glömskans rike där den aldrig skulle kunna berättas.