Romanen Resan till Kybele skildrar en möjlig mänsklig framtid på Jorden, i vårt solsystem och så småningom även på planeter i andra stjärnsystem. Tidigt i berättelsen sker en katastrof på Jorden och mänskligheten är mycket nära att dö ut. Tack vare några lyckosamma - helt slumpartade omständigheter - överlever invånarna på Månens baser katastrofen och kan därifrån kolonisera Mars och även andra månar i solsystemet - med det uttalade syftet att på så sätt säkra mänsklighetens överlevnad.

Efter att man lyckats åstadkomma flera tekniska genombrott, kan mänskligheten så äntligen göra resor till planeter i andra stjärnsystem och skapa kolonier även där. De relativistiska tidsfenomen som uppträder när man accelererar till höga hastigheter gör att människorna ombord på de interstellära rymdskeppen inte bara färdas långt i rummet, utan även långt fram i tiden.

Romanen undersöker vad detta gör med oss som människor - när tiden flyter och människor rör sig olika snabbt mot framtiden. De enorma avstånden i rymden blir också till enorma avstånd i tiden. Vad betyder det för vår uppfattning om vad det är att vara människa när hela mänskligheten inte har ett gemensamt nu?