Halidon cyklar på enhjuling och jonglerar med silverfärgade bollar. Han uppträder utanför saluhallen vid Rådhustorget. När han denna dag kommer hem så är Kaptenen inte hemma. Där finns bara en kastrull med fiskpinnar, potatis och ärter som han ska värma till middag och en lapp där det står att Kaptenen har gått ut ett tag. Det är tomt och tråkigt men inte alldeles ovanligt. Halidon går så småningom och lägger sig men vaknar mitt i natten och Kaptenen är fortfarande inte hemma. Då känns det konstigt i magen på Halidon ¿ han måste ge sig ut och leta efter Kaptenen. Det blir en färd genom en mörk och tom stad mitt i natten, mellan midnatt och gryningen. Ett letande som känns tyngre och tyngre för varje steg, för Halidon hittar inte sin vän på Ellas jazzkafé där han var så säker på att finna honom, där brukar han sitta och prata drömmar och lyssna på skivor. Inte heller på bänken i parken finns Kaptenen, där han brukar sitta och tänka när han vill vara ensam. På sin väg får Halidon sällskap av en liten strykarhund, som efter bästa förmåga försöker hjälpa sin nya vän. Något som Halidon är smått irriterad över. De blir tagna av nattens hundfångare och även infångade av polisen ¿ hur ska de då kunna finna Kaptenen? I cellen bredvid ligger en sjöman och sover ruset av sig. När han blir väckt framåt morgonkulan så tror han att han har blivit akterseglad, och Halidon är övertygad om att Kaptenen snabbt har tagit sjömannens plats, för Kaptenen längtar ju alltid ut till havs. Men har han bara lämnat Halidon kvar, utan att säga adjö? Jakob Wegelius överraskar här med en bok som skiljer sig rejält från hans två tidigare. Detta är en mycket spännande skildring av Halidons sökning i natten, där man som läsare kryper under skinnet på Halidon. Detta är en bok om att ge och få trygghet och om att första gången våga stå på egna ben.