Det är tidigt åttiotal. Biståndet till utvecklingsländer, det som för hette u-hjälp, har vuxit till att bli en skandinavisk paradgren i världen. I Sverige har SIDA funnits i femton år och en procent av BNI går numera till fattiga länder i Asien och Afrika. Danskarna visar samma goda vilja, man har gått från 0,1 procent av BNI till nästan 0,7 på bara femton år.

Men lever biståndsarbetarna verkligen som är den goda viljans ambassadörer? Är hjälpen till någon hjälp? I Liberty beskriver Jakob Ejersbo genom två pojkar (den ene son i en dansk biståndsfamilj, den andra en fattig tanzanisk pojke) en värld full av motsättningar och konflikter, våld, missbruk och övergrepp, där de som är utsända för att hjälpa inte alltid drivs av solidaritet och medkänsla. Liberty är på många sätt en Mörkrets hjärta för vår tid, ett av de största och viktigaste prosaverken i Skandinavien på senare tid.

När Jakob Ejersbo lämnade in manuskriptet till sin Afrika-trilogi var han redan svårt märkt av sin sjukdom. Han fick hjälp av sin förläggare Johannes Riis att färdigställa det jättelika materialet, och vid jordfästningen gav Riis följande bild av Jakob Ejersbo:

"Han var inte rädd för att ge sig i kast med de stora formaten, de stora ämnena; hans böcker skulle handla om något, de skulle lägga sig tätt på den fysiska verkligheten, de skulle vara råa. Och han skrev för livet, det var mycket han ville uppnå, han skrev som om han hade djävulen i hasorna, som om han skrev på lånad tid. Det visade det sig att han gjorde. Men han uppnådde mycket. Han uträttade mycket. Han efterlämnade ett fantastiskt litterärt arv. Vi har mycket att tacka honom för."