I sex essäer diskuterar Jacques Rancière spänningsförhållandet mellan filmens inre och yttre gränser. Den svenska bokens titel är "Filmens spelrum".

Filmmediet lånar litteraturens berättarmässiga struktur och måleriets illusionskraft. På samma gång kan film sägas sträva efter ett uttryck av frigörelse och avståndstagande från de äldre konstarterna. Det skrivna ordet behöver bearbetas för att upptäcka sin nya audiovisuella form. Filmen är ett skuggornas spel, en manifestation där gränserna mellan konst och underhållning upphör. Därav bokens titel, Filmens spelrum.

Jacques Rancière menar att film visar upp människors politiska kapacitet och ger dem verktyg att dela sina erfarenheter och förhålla sig till nya sociala verkligheter. Åtskillnaden mellan filmindustri och konst suddas ut i bildernas, tingens och ljudens flöde. Sekvenser i en westernfilm och en europeisk art house-film länkas samman och ger varandra infallsvinklar då de båda innehåller ett samtal kring en lägereld. Filmkonsten har likt språket byggts runt sina motsägelser och skillnader, med passion som krydda.

Bokens inledande Förord har psykoterapeuten och psykoanalytikern Peter Jansson skrivit. Har har kallat förordet för: Jämlikhetens filmpoesi - att glänta på porten till Jacques Rancières "Filmens spelrum".