Jacques Lacans seminarium om psykoanalysens fyra grundbegrepp utspelade sig vid en kritisk punkt i hans karriär, läsåret 1964-65, då han hade förlorat sin plats som föreläsare vid sjukhuset Sainte-Anne och uteslutits från den internationella psykoanalytiska associationen (IPA). Sina föreläsningar får han istället hålla på École normale supérieure på rue d’Ulm. Här framträder han också för en delvis annan och bredare publik med ett budskap som sammanfattar och följer upp resultaten av hans då mer än tioåriga seminarium ägnat åt vad han kallade en “bokstavlig kommentar av Freuds text”. Via sin analys av begreppen det omedvetna, upprepningen, överföringen och driften lämnar Jacques Lacan i detta elfte seminarium ett outplånligt bidrag till psykoanalysens teori och praktik. “Analytikerns begär är inte ett rent begär. Det är ett begär efter att uppnå den absoluta skillnaden, den som griper in när subjektet konfronteras med det ursprungliga betecknande elementet och för första gången kommer i läget att underkasta sig det. Bara där kan betydelsen av en gränslös kärlek uppstå, därför att den är utanför lagens gränser, bara där kan den leva.”