Han kallas aldrig annat än Pojken. Tillsammans med sin bästa vän Bardur ska han som vanligt följa med ut för att lägga långreven. De andra männen kan inte tänka sig ett annat liv än fiskarens, det kan Bardur, det är därför han envisas med att bära en bok i ränseln. De är sex man i en öppen båt, det är i mars månad och det blåser upp. I hundratals år har de hållit på, det har alltid varit lika hårt, lika farligt. Men det är första gången Pojken fruktar för sitt och vännens liv. Han har knappt börjat leva innan han måste förstå döden. Är det så här att bli man, är det så här att vara islänning? Hur berättar man om det?

Jón Kalman Stefánsson har skrivit en roman om lycka och olycka, om bergen och haven, om verkligheten och drömmarna. Den utspelar sig för mer än hundra år sen. Och i dag.