Flera av den feministiska idétraditionens portalfigurer verkade inom vad man kan kalla den klassiska upplysningstraditionen. Men inom den moderna feminismen finns många kritiska röster mot det klassiska upplysningsarvet. Och medan de upplysningskritiska feministerna hävdar att detta arv bör förkastas hävdar vissa antifeminister tvärtom att feminismen bör förkastas eftersom upplysningsarvet bör bevaras. Enligt dessa kritiker har feminismen halkat in på ett oförnuftigt postmodernistiskt spår som avvisar logik och vetenskap, medan de feministiska kritikerna av upplysningen ser detta projekt som oupplösligt förbundet med misogyni, rasism, kolonialism, nyliberalism och miljöförstöring.


I denna bok hävdar statsvetaren J. Mikael Olsson att båda dessa hållningar är felaktiga och att det istället är möjligt att försvara en feminism av ett radikalt snitt även om man utgår från den klassiska upplysningens ideal och allmänt vedertagen forskning gällande exempelvis könens biologiska skillnader. Olsson försvarar också feminismen med hjälp av en av upplysningens stora moralfilosofiska teorier, nämligen utilitarismen. Både utilitarismen och den analytiska moralfilosofiska traditionen i stort är enligt författaren oförtjänt försummade av feministiska teoretiker, trots att de inte på något sätt förhindrar en feministisk samhällssyn.