Stockholmaren behandlar samma tidsperiod och bearbetar samma erfarenheter som i Kungsgatan, men böckerna är ändå väldigt olikartade. Stockholmaren är obehaglig och uttrycker i långa stycken villrådighet och självförakt. Men också en absurd humor, som tävlar med Fellinis. Författarens möte med den döde Dan Andersson beskrivs i Stockholmaren. På natten den 17 septemper, 1920, efter det att nyheten om Dan Anderssons förgiftningsdöd på ett hotell i Klara stod att läsa i stockholmspressen, sökte sig Ivar Lo-Johansson ut till Karolinska institutets bårhus, som hyste diktarens döda kropp. Han lyckas få en poliskonstapel att släppa in honom. Äntligen får han beskåda den diktare han dyrkat men aldrig fått möta som levande: Han liknade inte porträtten. Ändå såg jag genast att det var han. Han verkade mindre än jag trott honom var. Han såg också vanligare ut än jag tänkt mig, men det kunde inte ändras på. Hans strupe var öppnad. Den var åter höpsydd. Det var den som hade sjungit "Svarta ballader".
I mitt exalterade tillstånd ägde jag annars knappast någon iakttagelseförmåga. Min blick flackade hastigt över den döde. Jag upplevde ingenting särskilt, utom skam över att jag stulit mig till att få se någon som jag dyrkat.
När jag såg den reservationslösa öppenhet och värnlöshet med vilken hans gestalt låg död blev skamkänslan överväldigande. Jag tror att det gick bara några sekunder. Jag tackade och bad poliskonstapeln åter breda över presenningen. Stockholmaren publicerades ursprungligen år 1954 och är den tredje delen av åtta i samlingen En proletärförfattares självbiografi.