Jag ligger med hans arm om mig och tänker på andra som kan ta bort det värsta. Det är inte många veckor sedan vi var lyckliga. När jag blundar och fyller huvudet med hans lukt går det lite bättre. Det bästa i världen som ett eget litet fängelse. Kommer han att vara kvar om jag går ut en liten stund?   Det är snart sju månader sedan det värsta hände. Jag måste skriva de här månaderna ur mig. Vad gör man när döden och kärleken envisas med att finnas på exakt samma punkt i världen? Hur överlever man efter att ha älskat en ofödd dotter mer än man trodde var möjligt, och ändå sedan ha dödat henne? Kan man ens ta sig vidare, som samma person, med samma relationer och samma inställning till livet och lyckan?   Isobel kan inte det. Den gamla kärleken, den gamla sällheten kväver henne, trots att det elvaåriga äktenskapet med Erik är det bästa hon har. Sorgen ligger som ett bylte mellan dem och hon orkar inte ens försöka sträcka sig över till andra sidan. I stället dövar hon sin kropp och sitt hjärta med andra män, med andra människor, med allting som i alla fall för ett ögonblick kan få henne att känna sig levande igen.   Jag går bara ut en stund handlar om en kärlek som riskerar att drunkna och en kärlek som kan övervinna allt.