Ismael Atarias belönades i våras med Föreningen Värmlandslitteraturs debutantstipendium på 10.000 kr.

Diktsamlingen skildrar hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Om den sorg och svärta som plötsligt slåss om utrymmet med längtan och kärlek. Om den ständiga väntan efter något som aldrig tycks hända. Om det outtalade människor emellan att bry sig så mycket om andra att man glömmer bort sig själv.

Pressröster:
"I ett nära och känsligt ämne lyckas Ataria skriva utan sentimentalitet och med okonstlad saklighet som ger röst åt all frustration, besvikelse och kärlek. Det är en stark diktsamling som utgår från ett stort, personligt uttrycksbehov."
(Carl Magnus Hedefalk i Värmlands Folkblad)

"Boken skildrar på ett öppet och gripande sätt livsbetingelserna och känslorna för den som lever nära en person med missbruksproblem. Ismael Atarias språk är rakt och enkelt och kommunicerar på ett effektivt sätt om svåra livsförhållanden. Dikterna är både gripande och sakliga."
(Rickard Lindholm i BTJ-listan)

"Dikterna genomsyras av förtvivlan. Ismael Ataria övertygar genom sin ärlighet."
(Susanne Gerstenberg i Miljömagasinet)