"Andra veckan i december 1992 samlades vi hela familjen så snart regnet hade upphört för att sprida din aska, Paula. Därmed uppfyllde vi de anvisningar du hade lämnat i ett brev, skrivet långt innan du blev sjuk. Nu ska jag berätta för dig allt vad som har hänt sedan 1992, då du lämnade oss."

I form av ett brev riktat till sin döda dotter Paula fortsätter Isabel Allende här den självbiografiska berättelse som hon påbörjade i böckerna Paula och Landet i mitt hjärta.

Isabel berättar självutlämnande om hennes och maken Willies försök att bygga en gemensam tillvaro i Kalifornien. Det går inget vidare eftersom deras kärlek hela tiden utsätts för hårda prövningar av övriga familjemedlemmar. Till sist blir de tvungna att gå i familjeterapi för att rädda sin relation.

Problem saknas inte. Willies tre barn i ett tidigare äktenskap är samtliga narkomaner. Hans dotter Jennifer blir gravid och föder en liten flicka två månader för tidigt, redan märkt av moderns missbruk. Isabel och Willie ber två buddistiska nunnor adoptera flickan, vilket de också gör.

I smyg finansierar Isabel Willies advokatbyrå eftersom den går väldigt knackigt. Willie ägnar sig uteslutande åt humanitära fall som inte inbringar någon inkomst.

Isabel försöker i sin tur förmå sonen Nicolás och sonhustrun Celia att flytta till Kalifornien för att få ha dem och de tre barnbarnen närmare sig. Celia och Isabel drar inte jämnt, eftersom Celia är medlem i den ultrakonservativa organisationen Opus Dei. Döm om Isabels förvåning när Celia en dag meddelar att hon blivit kär i Sally, flickvän till Willies styvson Jason. Som om inte detta vore nog: en dag dimper gamla trotjänarinnan Hilda ner från Chile för att hjälpa till i hushållet.

Osentimentalt, uppriktigt och med en stor portion humor skildrar Isabel såväl vardagliga som dramatiska händelser i hennes latinamerikanska storfamilj. Myllret av excentriska personligheter får läsaren snarast att tänka på en tv-serie eller en släktkrönika från 1800-talet. Samtidigt genomsyras hela boken av sorgen efter Paula.