I det förindustriella Sverige var ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för att klara av tillvaron. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdande, eftersom man därav menade sig kunna utläsa stundande händelser, väderlek, årsväxt eller rent av krig. Och i fåglarnas läten trodde man sig kunna uppfatta dolda budskap.

I Fåglar i svensk folklig tradition tränger Ingvar Svanberg ned i tidsdjupet och studerar den folkliga ornitologin under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Här framträder en omfattande och sofistikerad fågelkunskap. Boken är en rik skildring av den folkliga ornitologin i Sverige och ett myller av namn och platser. Här ges inte bara svar på hur en fågel använts, benämnts eller uppfattats, utan också när, var och av vem informationen har getts.

Ingvar Svanberg har tidigare givit ut flera böcker inom den i Sverige relativt nya disciplinen etnobiologi, det vill säga studiet av människans bruk av och föreställningar om växter och djur i det förindustriella samhället.

På Dialogos har han bland annat utkommit med Siskeburar och guldfiskskålar. Ur sällskapsdjurens kulturhistoria (2001), Däggdjur i svensk folklig tradition (2007), Groddjur och kräldjur i svensk folklig tradition (2009) och Folklig botanik (2011).