Knut Harald Giertz (1876-1950) var för ett sekel sedan en av Sveriges mest framstående kirurger. Han blev docent i Uppsala 1909, Sveriges yngste lasarettsläkare 1911 i Umeå och var från 1921 överläkare i Stockholm, först vid Mörby lasarett och därefter vid Sabbbatsbergs sjukhus. För att utvidga kirurgins område bedrev han forskning med djurförsök och lyckades efter flera år framställa en andningsapparat, den så kallade Spiropulsatorn, som senare utvecklats till vår tids respiratorer. Han blev därigenom pionjär inom skandinavisk lungkirurgi, liksom hans adept Clarence Crafoord senare blev det på hjärtkirurgins område. För många har K.H. Giertz kanske blivit mest känd som far till biskopen Bo Giertz och svärson till industrimannen L.M. Ericsson. I Kirurgens hjärta skildras huvudpersonens levnad, relationer och arbete, men framför allt hans inre liv och utveckling såsom det utspelade sig i den kulturella miljö som präglade 1800-talets sista år och 1900-talets första hälft. Tack vare ett omfattande självbiografiskt källmaterial har författaren kunnat ge en flerdimensionell bild av K.H. Giertz, inte bara som yrkesman utan även som make och far, kollega och vän, och inte minst som patient med egna sjukdomar och lidanden. De yrkesmässiga framgångarna hade ett högt pris för den pliktmedvetne kirurgen. Utbrändhet och utmattningsdepression var ännu inte etablerade begrepp, men fenomenet fanns där och gav sig till känna. Framställningen fokuserar på en enskild människas existentiella vägval och kamp att nå ökad klarhet för att både kunna vara sina sjuka medmänniskor till större hjälp och för att nå en inre ro för egen del.