Ingrid och Bengt träffades 1951 på Marieborgs folkhögskola - Ingrid från Norrköping och Bengt från Östersund. Han var blind sedan övre tonåren. De bildade ett par och fick leva med varandra drygt 50 år på jorden, i stor kärlek och symbios.
Ingrid beskriver hur hon hjälpt Bengt med «lotsningsarbete». De har klarat stora och små utmaningar tillsammans. Hon uttrycker en stark vilja av «kan själv» med ökad självkänsla för båda. De har alltid försökt prioritera det ljusa, glada, sköna i livet.
Ingrid skriver Tankar till Bengt om vad som händer med henne efter att han lämnat jordelivet. Varje morgon och kväll samtalar de med varandra genom förmedling av en pendel. Bengts sista rop, med den underbara, friska, starka rösten, «jag vill leva - hjälp», ekar fortfarande inom henne.
Ingrid har den uppfattningen att alla människor gör så gott var och en kan, utifrån sina förutsättningar. Genom medveten närvaro, vill hon öka sina möjligheter att leva vidare. Hon vill sprida sin livslånga erfarenhet om hur viktigt det är hur omgivningen påverkar barnet, särskilt under den tidiga och mest känsliga perioden i livet. Varje barn har rätt att känna sig välkommet och älskat från fosterstadiet och bli bemött med ömhet, kärlek och värme.

Margot Johansson
Vän