Måste man bli stor?

Kan man inte bli nånting annat?

Dom stora i mammas album, från 1900-talets början, liksom dom stora runtomkring kommer barnet att betänka sej.

Dom stora har så många hemligheter som inte verkar roliga. Barnet ser på sina stora med oförställd blick och närmar sej dom med åren. Språket växer från fyraåringens trubbiga iakttagande till fjortonåringens rättegångar med familjen inombords förstås, vi är på trettiotalet. Först som åldrande kvinna, under seklets sista år, ökar hennes förståelse och blir mer nyanserad och ömsint.



Tiden var ingen idyll, allra minst för dessa stockholmare från landet som aldrig lyckades bli lika hemmastadda och självklara som deras stora varit på sin ort, i sin bygd. Hoppade de över skaklarna kunde det gå illa. Kvinnor fick lov att fly till »obemärkthet« på fjärran ort, män kunde kasta sej ut i paniskt festande, när det fanns pengar. Och barnen, ja, vad skulle man göra av dom?



Allt är sett med flickblick. Inget är påhittat, bara några namn är bytta. En oroman alltså, ett ogräs bland romaner. Orolig, men rolig, ibland. Och sorglig, ofta.

Som det var.



Pressklipp om Ingrid Sjöstrand:

»Det är en ren njutning att läsa en så förfaren författare som Ingrid Sjöstrand. // Hon rör sig obekymrat i de mest skiftande miljöer och förser dem alla med en stark och kryddig tidsdoft.«



»Det som är hennes styrka och lusta är vardagens språk, närvaron i människornas tankar och miljöer // Känslostark är hon, Sjöstrand, men inte sentimental.«FÖRFATTAREN: Ingrid Sjöstrand är författare till ett stort antal romaner, diktsamlingar och barnböcker. Bland hennes romaner kan nämnas Törnrosasviten (1988-90), Isranunkel (1993) och Vill du se en stjärna (1996).