Avhandlingen handlar om hur scenisk dans i Sverige blev modern mellan 1930 och 1960. Perioden karakteriseras av förändringar där relationen mellan modernitet och tradition var närvarande. I den etablerade danshistorieskrivningen brukar relationen presenteras som estetiska brott mot tidigare traditioner. Det moderna blir då förknippat med en enskild genre. I avhandlingen undersöks i stället de mekanismer som samverkade för att en viss genre och estetik kunde växa fram. Genom ett kulturteoretiskt och historiografiskt perspektiv studeras hur dans, som yrke och estetik, tog form. Processerna sätts i relation till det framväxande folkhemmets skilda samhällsförändringar och kulturpolitiska idéer samt dansområdets synsätt och offentliga debatter. Det handlar om hur dansare, koreografer och pedagoger organiserades och professionaliserades samt om hur estetiska diskurser om dans artikulerades och estetiska uttryck gestaltades i föreställningar. Dansområdets framväxt, formering och förändring ses i avhandlingen som en form av sammanvävning, motsättning, gränsöverskridning och gränsdragning. Relationen mellan till synes motsatta positioner - nytt/gammalt, klassiskt/modernt - betraktas som signifikativa uttryck för det moderna. Detta är en doktorsavhandling i Teatervetenskap vid Stockholms universitet 2023