Den kunskap och kännedom om kulturlandskapets historia som kulturarvssektorns medarbetare besitter, kan betraktas som ett nyckelverktyg för reflektioner kring vilken historia och vilket platsrelaterat kulturarv som tillåts framträda. I denna publikation presenteras en undersökning av hur den svenska kulturarvssektorns medarbetare förhåller sig till de historiska platser som kan relateras till sverigefinnar, tornedalingar, samer och judar, det vill säga till fyra av de fem svenska nationella minoritetsgrupperna. Den nationella minoritetsgruppen romer var i fokus för en tidigare studie. Vi har också samtalat med representanter för respektive minoritetsgrupp. Bilden är mångfacetterad. På en generell nivå framträder dels en tydlig skillnad mellan hur de olika minoritetsgruppernas historiska platser har uppmärksammats, dels att kulturarvssektorns kunskap och engagemang har olika intensitet och karaktär i olika delar av landet. Idag saknas översikter över hur de nationella minoritetsgruppernas spår i landskapet egentligen ser ut, och hur de kan benämnas, förstås och hanteras, liksom hur de skulle kunna bidra till en uppdaterad förståelse av kulturlandskapet. Och frågan kvarstår: Hur kan de nationella minoriteterna på allvar, och på sina egna villkor, ges plats i bilden av det svenska landskapet och kulturarvet?