En skola för alla, som skolpolitiskt mål, har formats i ett större socialt
sammanhang där demokratisering och välfärdsstatens framväxt
har varit viktiga inslag. Som retorik är dess funktion att samla olika
gruppers förhoppningar i en gemensam strävan efter något som skulle
kunna bli bättre. Svårigheten inträder när retorik förvandlas till mål
för ett politiskt uppdrag. Den fråga boken ställer är hur en grupp
pedagoger gör ett sådant uppdrag begripligt och meningsfullt i förhållande
till den vardag de befi nner sig i. Författaren har genom en metodteoretisk
utveckling konstruerat ett diskursanalytiskt redskap för att
undersöka de språkliga processerna i ett sådant meningsskapande.
Analysen visar hur idén om det förgivettagna goda blir utmanat när
maktens makronivå, såsom den visar sig i skolans styrdokument, ges
betydelser i mellanmänskliga språkliga handlingar på mikronivå.
När pedagogerna skapar mening i en skola för alla relaterar de till
sina egna mål och till att få verksamheten att fungera. Dessa meningskonstruktioner
ligger oftast utanför logiska rationella mönster och
befi ntliga diskurser i det som är föränderligt och öppet för andra möjligheter.
En slutsats i studien är att när en skola för alla blir en sluten
totalitet, avgränsat från det, det inte är, riskerar retoriken om öppenhet
och olikhet bli till slutenhet och likriktning.