I denna breda essä om välfärdsstatens framtid beskrivs de idéer som var ledande när välfärdspolitiken byggdes ut och de som styrt när välfärdspolitiken rullats tillbaka. Vad är orsakerna till nittiotalets välfärdskris? Gick inte Sverige för långt? Varför ökar fattigdomen och klyftorna?



Ingemar Lindberg beskriver nittiotalskrisen både som en maktförskjutning och som en idékris för vänstern. Löntagarna och demokratin förmådde inte möta kapitalets internationalisering. Samtidigt fick nittiotalets ekonomism genomslag långt in i arbetarrörelsens tänkande. Ekonomerna - precis som 1930-talets sociala ingenjörer - påstod att det fanns ett vetenskapligt svar på hur samhället bäst skulle organiseras. Välfärdspolitiken blev byråkratiserad och styrd uppifrån.



Välfärdsstatens framtid avgörs av två faktorer - maktförhållandena och idékampen. Sverige gick inte för långt med välfärden, men en ny verklighet gör att politiken behöver reorganiseras. Vi måste göra upp med den välvilliga uppifrånstyrningen och i stället ge medborgarna tydliga rättigheter.



På ett pedagogiskt och övertygande sätt beskriver författaren varför det krävs en ny mobilisering. Det räcker inte med en nationell spelplan; nu måste en europeisk och global vänsterrörelse skapa verktyg för ett gemensamt handlande över nationsgränserna.