I nittiofem år har de sovit sin törnrosasömn - hemliga, gäckande, oförlösta - min pappas och mammas allra första korrespondens. Lästa enbart av mottagaren, sedan hopbuntade och undangömda för omvärlden. Är det då så underligt om man efter nittiofem års sömn med spänning och fjärilar i magen försiktigt öppnar det första brevet med känslan av att göra något nästan otillåtet och störande? Får jag verkligen ta del av dessa hittills hemliga rader, avsedda för en annan älskad person och skrivet i största förtroende och öppenhet i förvissningen om absolut sekretess? Svaret måste vara ”ja”. Varför skulle breven annars ha sparats och bevarats för eftervärlden? Vi vet inte. Men det faktum att breven trots allt inte brändes före deras död bevisar ändå att de i framtidens ljus ville bli ihågkomna som de personer de en gång var, förväntansfulla unga vuxna, törstande efter en levnadspartner och själsfrände. Båda var ju strax över trettio år, när de av en tillfällighet strålade samman och omedelbart blev förälskade. I breven visar ingen av dem någon tvekan om att de nu har träffat den partner de så länge längtat efter. Jag är den yngste av mina föräldrars fem barn, varav endast tre i skrivande stund är i livet. Det handlar om mer än tvåhundra brev som skrevs med början sommaren 1925 fram till april 1926, då de gifte sig och flyttade samman. De brev jag i boken återger är de första hundra, som ledde fram till mitten av september 1925. De är mestadels väldigt långa, särskilt min pappas. De skildrar ingående sina känslor och tankar, berättar om sina respektive arbetsuppgifter och upplevelser i fullt förtroende och visshet om att bli sedda och accepterade som de personer de är på gott och ont. Samtidigt får man en tidsbild av en verklighet som i fråga om attityder, normer, moral och värderingar stort skiljer sig från dagens öppna, fria och individualistiska samhälle, där i stort varje människa har sitt eget normsystem. Det är spännande läsning, och mitt hopp är att boken skall finna många läsare. Det är rörande och gripande hur de båda, efter att aldrig ha haft en parrelation och nästan gett upp hoppet om en sådan, nu lever upp i förvissningen om en lycklig framtid, där deras främsta uppgift blir att verka i tjänandets och människornas tjänst.