Vendela sänkte handen med brevet och stirrade oförstående rakt ut i luften. Sedan öppnade hon försiktigt dörren och kikade ut i trapphuset. Det måste vara någon som driver med mig, tänkte hon. Men det var ingen där. Trapphuset var tyst och tomt.

Det börjar med ett brev. Det där brevet Vendela skriver en kväll när hon känner sig ensammast i världen. Allt är så orättvist. Gabriel bryr sig inte om henne, mamma finns inte mer och till råga på allt har bästa kompisen Minna flyttat till London. Vendela vet inte riktigt varför, men hon tar med sig brevet ner till ån och stoppar in det mellan två stenar vid strandkanten. Kanske kommer någon att hitta det där. Någon som också känner sig ensam och behöver en vän. Och det dröjer inte länge innan Vendela får svar. Men vem är det egentligen som svarar? Är det Minna som skojar? Eller är det konstiga Cornelia, som har flyttat in i lägenheten under? Eller är det någon helt annan, någon som inte alls hör hemma i Vendelas värld? Någon från en annan tid ...

Ingelin Angerborn är oöverträffad när det gäller magisk realism för mellanåldern. Hon blandar det vardagliga och hemtama med tidsresor och spöken på ett sådant sätt att allt känns möjligt.