När Kerstin Strandberg 1967 gav ut Som en ballong på skoj handlade debatten mer om könsroller än om kvinnors skrivande. När Enel Melbergs Modershjärtat kom ut 1977 talade man inte om könsrollsdebatt utan om kvinnokamp och kvinnors skrivande sågs som en viktig del av den kampen. Det offentliga berättandet om personliga erfarenheter i de så kallade bekännelseromanerna väckte starka, ofta negativa känslor. Samtidigt uppvärderades kvinnors kunskaper och kvinnokultur blev ett begrepp. Skriver kvinnor annorlunda, frågade man sig, finns det ett särskilt kvinnligt språk? När Eva Adolfsson gav ut I hennes frånvaro 1989 var särartsdiskussionen fortfarande aktuell men hade problematiserats, precis som tron på språkets möjlighet att representera verkligheten.

Immi Lundin, kulturjournalist och litteraturvetare, verksam på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet, kombinerar tematisk och narratologisk analys i sina närläsningar av Strandbergs, Melbergs
och Adolfssons första romaner. Frågan hon söker svar på i avhandlingen Att föra det egna till torgs är i vilken mån de undersökta romanerna kan sägas vara präglade av av sina respektive tillkomstdecenniers litteratur- och kvinnodebatt.