Kroppen är inte intakt. Den är porös och ständigt på väg mot sin upplösning. Och döden är kanske inte det underjordiska, det osynliga – mörkret. Utan snarare ett territorium. Ett rum av skiftande proportioner du kan kliva in i. Ett minne. Kanske en gummihand.
⁣⁣


Bedårande dissekerar livets början och slut. Och det att livet består av individens konstanta förvandling. En förvandling som på det intellektuella och själsliga planet sammanförs med individens primala kroppslighet – den blir till kött och blod, den luktar och kryllar av mikroorganismer.
⁣⁣


Vi möter B som nybliven mamma till Æ. Efter förlossningen förändras B. Vad händer med B när de kroppsliga och själsliga gränserna mellan förälder och barn blir alltmer otydliga? B som annars är “mitt i livet” upptas däremot allt mer av döden, en upptagenhet som når sin kulmen med B:s fars bortgång. Döden är osynlig och på samma gång konstant närvarande. Genom en essäliknande prosa återges B:s försök att fånga in och till och med förkroppsliga döden.
⁣⁣


Ida Marie Hede river sig in i frågor kring vad det innebär att föda och födas, att försvinna in i en familjegemenskap, att dö. Att människan kan existera avgränsad från sin omgivning framstår som en chimär.
⁣⁣


Men under den ständiga färden mot den oundvikliga upplösningen är vi aldrig ensamma. Vi verkar i och genom varandra.