Ord som har utvunnits ur ett spontant flöde, likt blod ur ett öppet sår, mer än att vara författad poesi. Dikter i svallvågorna av de känslor och tillstånd som uppstår i relationen som en symbios och kärleken som en smärta. När den älskade är bakgrund för allt som sker och referenspunkt för allt som existerar. När livet blir en ömtålig balans mellan försakelse och extas och relationen binder mer än frigör. När det bara är evinnerlig saknad om den älskade inte längre finns. När kärleken återkommer som ett oavslutat trauma, kvarstår ändå frågan om vad som ständigt för människor samman och lika ofta skiljer dem åt.

Omslag: Ida Andersen och Lina Gustafsson

Det känns ungefär som att åka på en serpentinväg längs en bergvägg. Man vill titta ut över den vidunderliga utsikten samtidigt som man måste hålla ögonen på att följa vägen dit den leder.
Marit Östberg, Smålandsposten 13 juli 2004

Det är en skrämmande balansakt Ida Andersen skildrar i där du alltid är. Eva Elmgren, Borås Tidning den 23 juni, 200