Den bild jag har valt till omslaget på denna bok tycker jag om. Hugo Hamilton gjorde den när han var ungefär i min ålder – dvs kring 70 år. Jag kommer ihåg att min far – Olof Lagercrantz – också tyckte om den. En gång sa han: ”Den är styv!” Det betydde att han gillade den. Han tog också med den som exempel de gånger han skrev om Hamiltons verser i Dagens Nyheter. Och det var ju några gånger.

Jag fick så småningom bilden. Som genom ett under överlevde den branden vi råkade ut för 2008. Hela vårt hus i Bromma brann upp. Bilden låg som bokmärke i en tjock bok. Och bevarades på det viset. Den blev bara - som boken i övrigt - svedd i kanterna.

Men med bilden finns också ett annat minne: jag kunde aldrig riktigt förstå varför min far varje gång han nämnde versen visserligen talade om att den var flott etc. Men sedan alltid tillade att den handlade om en man som verkade lite senil.

Jag var ganska ung när jag hörde det där första gången. Tyckte att det var orättvist. Och oförklarligt hårt. Varför skulle man inte – med alla själsförmögenheter i behåll – kunna sitta just så där i kvällningen och bara låta tankarna löpa, haka i varandra, gå runt. Det brukar ju jag göra.


RL