Under 70- och 80-talen gjorde sig Hiromi Itō ett namn för sin feministiska poesi. Hon tog upp ämnen som den japanska dikten aldrig tidigare rört vid, inte minst moderns ambivalens mellan avsky och kärlek i förhållande till sitt barn. Men hennes poesi tog också i anspråk en subjektivitet, ibland uttryckt som självsvåldighet, i förhållande till den patriarkala traditionen. Den japanska poesins starka förhållande till vers och form bröt hon upp i en prosapoesi som likafullt anses vara musikaliskt precis. En poesi fängslande i de stora linjerna såväl som i de små detaljerna.

Hiromi Itō finns utgiven på flera språk. Inte minst genom det amerikanska urvalet Killing Kanoko (2009), har hon spritts och lästs internationellt. 2005 kom så den diktsamling (utgiven 2014 i USA med titeln Wild Grass on the Riverbank) som anses som en milstolpe, inte bara formellt, utan också därför att Itō här vänder på den modersambivalens som gjorde hennes tidiga diktning berömd, i en hänsynslös självrannsakan som ger barnens perspektiv på henne, modern.