I tretton essäer skriver Herta Müller om livet i Rumänien efter Ceausescu och efter diktaturens fall, liksom om sin exiltillvaro i ett återförenat Tyskland där högerextremismen på nytt växer sig stark. Hon skildrar särskilt det förtryck som kommer allra närmast människan, som gör människan formbar genom att det präglar vardagslivets detaljer; illegala aborter, säkerhetstjänstens hembesök och förhör, flosklernas och propagandans språk.