Förlust och utsatthet är centrala teman i Henrika Ringboms nya diktsamling. Särskilt berörande är dikterna om förlusten av en nära anhörig, den närmaste. I dem vandrar man än längs en japansk väg, än mot döden. Man äter fiskfärs och runebergstårta och pratar lugnande, men ingen på sjukhuset vet hur man gör när man dör. Att ringa polisen och säga att de försöker ta livet av en tjänar ingenting till. Vad man kan är att smörja in fötterna.Är det tungt att läsa om sjukdom och död, om lukten från gummi som brinner? Lika gärna kan man fråga om det är tungt att gråta? Eller är det lätt?Lyrik som beskriver svåra erfarenheter är obehaglig om den är ogenomtänkt och dåligt formulerad. I annat fall är den befriande och trösterik (här finns förresten också en avdelning livssprudlande poesi om en fikongetinghonas befruktning). Ge er hän och utforska öarna - fotografera och låt er fotograferas. Öar i ett hav som strömmar är en stark diktsamling mätt enligt vilken skala som helst.