Henrika Ringbom är tillbaka med en engagerad och insiktsfull essäsamling om skrivande och människor som skriver, om författarskap och motstånd i Belarus, och om vikten av att värna om demokrati. Som ögat har ljuset att tacka för att det växte fram och förfinades med evolutionen, har essäerna i av ljuset för ljuset blivit till utifrån hopp, möten, utopier.

”…om vi slutar hoppas, då kommer helt säkert det som vi fruktar”, skrev den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann som bokens längsta essä går i dialog med.

De andra essäerna handlar om tystnad, saknad och översättning. Dessutom ingår en poetik. Ringbom kretsar i texterna kring vårt behov av hopp och tålmodigt motstånd, och menar att det artikuleras klarast där hoten är mest överhängande, just nu i länder som Belarus och Ukraina. Tillvaron i väst präglas av andra faror men också här måste vi urskilja och försvara allt det som om det förlorades skulle beröva oss vår upplevelse av att vara förankrade i tiden och rummet.

Stilla, eftertänksamt dröjer Ringbom sig kvar i mellanrummen som uppstår när vi talar och lyssnar, skriver och läser. För om det finns något magiskt i världen måste det vara strävan att försöka förstå.

Henrika Ringbom, född 1962, är författare och översättare, bosatt i Helsingfors och Korpo. Hon debuterade med Båge år 1988 och har sedan dess gett ut sju diktsamlingar och två romaner samt essäboken elden leende. Berättelse från en resa till Japan (2016). Idag skriver hon främst lyrik och essäer. Hennes böcker har flerfalt prisnominerats och -belönats, senast av Svenska Akademien 2020.