"Mannerheim hade bjudit ministrarna Väinö Tanner och Rudolf Walden till en supé kvällen den 6 februari i sin järnvägsvagn. Trots att bombardemanget var i full gång gav Mannerheim order åt sin chaufför att köra genom den bomb- och eldhärjade staden för att hinna på plats i tid. Väl framme på bangården gick han motvilligt med på att söka sig till närmaste bombskydd när det började explodera i knutarna. Inte underligt att bombskyddets folkhop förstummades totalt vid hans entré och kännspaka honnör. Enligt hörsägen vidtog åter ett försiktigt sorl efter att en liten flicka utropat de förlösande orden: "Titta mamma, marsken kom!""
Det är irrelevant om historien är sanningsenlig på alla punkter, konstaterar professor Henrik Meinander. Urbana legender enade folk och förstärkte banden mellan hemmafronten och armén under det mest dramatiska året i Finlands moderna historia. År 1944 stod Finland med Hitler på ena sidan och Stalin på den andra, och i ryggen hade man de allierades föga förstående inställning till denna invecklade balansakt. Den finländska statsledningen var inte bara beroende av Tyskland, utan utnyttjade också skickligt Tysklands beroende av Finland samtidigt som förhållandet till Sovjetunionen var förvånansvärt smidigt.
Meinander gör skickligt en syntes av det dramatiska året med utvecklingen på allmäneuropeisk nivå som en viktig dimension. Nyckelorden krig, samhälle och känslolandskap speglar bokens tvärsnitt av Finland, från en kolerisk Molotov vid förhandlingsbordet till vardagen långt borta från fronten.