I Henrik Janssons nya prosadiktsamling är en hög nyärvda trasmattor en av utgångspunkterna. Trådarna löper vidare i en sammansatt väv av liv och skrivande, där vardagens komplikationer och avvärjningssegrar, tvåsamhet och familjerelationer, politik och poetik bildar meningsmättade mönster som både utmanar och försonar.

Min dikt är nästan färdig
det enda som saknas är metaforerna
de bryggor som sägs göra
poesin till poesi
det enda som saknas är rummet
jag tänker mig att den ska läsas i
men jag har en karta
och om den ligger rätt, som en utskrift
av mitt ansikte
kan vi snart hitta fram.