Helena Heymans dikter är inspirerade av rytmen i naturens årstidsväxlingar, den ständiga förändringen mellan rörelse och vila. Hon ser poesin i den kärva verkligheten. Hon visar oss det stora i det lilla.
Nakna trädkronor det gamla och försvunna gnolar i vinden
Under vinterskum himmel som bådar snö försvinner kråkans frasande vingslag in i sin egen färg
Lärkflock i gryning över bartöat betfält gråfilten bortblåst
Den ludna humlan sover i stockrosens famn Mumlar i drömmen