Helena Granströms versroman Osäkerhetsrelationen tar sin utgångspunkt i den moderna fysikens framväxt och i omvandlingen av det vetenskapliga språket. För att omfatta en ogripbar verklighet krävs inte en tång utan ett famntag; språket måste nyttjas som instrument och inte som precisionsredskap. Med vetskap om att här, nu och vara egentligen saknar betydelse måste vi ändå fortsätta yttra dessa ord, eftersom de är våra. Men kan vi då någonsin veta vad vi menar när vi talar?

Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen.

Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång.

Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig.