Helén Laestadius Lomans femte diktsamling handlar om minne, om sorg och saknad, om att förlora människor och miljöer som man älskar och att försöka hålla kvar dem i ord. I "Som Torneträskets midnattsvatten" sammanflätas barndomsminnen, uppväxten i Kiruna, gruvstaden som håller på att grävas bort, banden till modern som dog, och längtan efter något som består.

"tjälen frosten det bottenfrusna
det oföränderliga beckmörkret
gräver bort staden det föränderliga
barndomsdrömmen, vägen ut ur kylan
här finns ingen jordmån att växa i
jag blir lämnad här
om och om igen"