Heinrich Neuhaus (1888 1965) var en framstående pianist och pedagog, betraktad som den ryska pianoskolans förgrundsfigur. Bland hans elever finns flera av 1900-talets mest berömda pianister som Svjatoslav Richter, Emil Gilels och Radu Lapu.

Neuhaus Om pianospelets konst betraktas idag som en klassiker inom sitt område. Författaren själv säger att  boken inte är någon metodikbok i pianospel. Men det är en rik och inspirerande källa av pedagogiska råd och erfarenheter, med en fascinerande ström av associationer och paralleller till annan musik, konst, filosofi, litteratur, arkitektur, matematik

Vissa av Heinrich Neuhaus tankar är kanske motstridiga eller kontroversiella, men de är alltid ärliga och aldrig doktrinära. Hans humor och lättsamma handlag gör boken till läsning inte bara för musikpedagoger och studerande utan för alla som intresserar sig för musik. Om pianospelets konst är ett testamente från en stor pedagog och personlighet med en vidsträckt allmän och musikalisk kultursyn och med en passionerad kärlek till musiken.

" en läsupplevelse " skrev Carl-Gunnar Åhlén i SvD när boken utkom i början av 2000-talet. Han citerar Neuhaus: "Piano spelar man framför allt med huvudet och öronen och först sedan med händerna", och menar att denne "avskydde yrkets avarter av polis, guvernant och tränare. Dressyrmetoden var för honom 'helt enkelt brottslig'." Och vidare: "Det viktigaste i hans metod var att först bringa eleven till klarhet om musikens innehåll, mening och poetiska innehåll genom att studera ett pianostycke som en dirigent lär sig ett partitur."

Ett par av Heinrich Neuhaus maximer:
"Endast om man fordrar det omöjliga av pianot, kommer man att kunna uppnå det möjliga."
"Musiken är tesen, instrumentet är antitesen, interpretationen är syntesen."

Om pianospelets konst är översatt av Ingrid Rasch. Översättningen är språk- och fackgranskad av Lasse Zilliacus och Elena Skoglund. Boken utkom i svensk översättning på Artis Edition år 2000. Ejeby Förlag har övertagit de resterande exemplaren av denna utgåva.