I sin nya diktsamling mellanblad går Heidi von Wright med ekokritiska steg genom ett förfallande diktlandskap. De flesta har gett sig av men rösterna dröjer kvar i omgivningen. Vad har gått förlorat, varför och går det att bygga upp igen? von Wright rör sig från insekters känselspröt till massiva galaxers spiralkonstruktioner på jakt efter ledtrådar om det förflutna och framtiden.

von Wrights lyriska språk är känsligt och träffsäkert. Liksom i hennes tidigare diktsamlingar återkommer rummen och drömmarna, naturen och havet.

"jag bär era röster med mig
nu lägger jag dem här

det är något med barren
som gör skogen speciell

det är något med kylan
som ger ljuset färg"