Hans-Ulrich Wehler (1931–2014) var en ledande tysk historiker som företrädde ett program för historievetenskapen som han kallade ”samhällshistoria”. Historieforskningen skulle ta i bruk samhällsvetenskapliga teorier och metoder och sträva efter att binda samman den politiska historien med ekonomisk och social historia. En viktig inspirationskälla för honom var här Max Webers historiska sociologi.
Wehlers huvudverk är den monumentala "Deutsche Gesellschaftsgeschichte" (1987–2008) i fem band, som sträcker sig från mitten av 1700-talet till 1990. Hans nu översatta bok Nationalsocialismen bygger på det fjärde bandet i denna tyska ”samhällshistoria”. Wehler ger en komprimerad analys av nationalsocialismens utveckling till massrörelse fram till maktövertagandet 1933 och de efterföljande åren av Führervälde hela vägen fram till utrotningskrig och folkmord.
Hans analys utgår från två grundtankar. Den första är att radikalnationalismen hade en mobliserande och integrerande kraft som kom att få ödesdigra effekter efter första världskriget då den gav näring åt den nationalsocialistiska massrörelsen. Den andra grundtanken hämtar han från Max Weber. Den typ av herravälde som Weber kallade ”karismatisk auktoritet” använder Wehler för att förklara Hitlers makt över det nationalsocialistiska partiet och så småningom över staten. Den tyske diktatorns upphöjda position berodde i hög grad på den karisma som breda segment i det tyska samhället förväntansfullt tillskrev denne ”andra Bismarck”. Enligt Wehler räcker det dock inte att studera nationalismen och den karismatiska auktoriteten för att förklara mordet på Europas judar. Man kommer inte undan det faktum att hundratusentals, ja miljontals tyskar deltog aktivt i folkmordet eller åtminstone hjälpte till, och Wehler undersöker de olika strömningar som möjliggjorde den fanatiska antisemitism som resulterade i det tyska ”civilisationsbrottet”. Men utan Hitlers karismatiska auktoritet, som gav honom monopol på att tolka världen och dra upp riktlinjerna för det slutgiltiga kriget mellan arier och judar, hade förintelsen inte varit möjlig. Det är, något tillspetsat, Wehlers tes.
