I en sjuksäng ligger en gammal kvinna, drabbad av stroke och oförmögen att tala.

Vid sängen sitter hennes son, som just har hittat hennes gamla dagbok. Ur den läser han högt för henne, de ord hon skrev under sin graviditet strax efter kriget och delvis riktade till sitt ofödda barn.

Han kommenterar det han läser med ord som han i sin tur riktar till sin snart inte längre levande mamma.

Det blir en tidsöverskridande dialog mellan mor och son, mellan då och nu, mellan framtidshopp om hur livet skulle bli och tillbakablickar på hur det blev.

Dialogen spänner över årtionden och berör moderskap och en försvunnen fader, världens ondska och godhet, stålstadens tillväxt och ideologiers borttynande – och fram tonar bilden av en man som i alla avseenden är tacksam för sin älskade mamma.