De svenska universitetens historia börjar i Uppsala på 1400-talet och precis som i övriga Europa kom den högre utbildningen att vara en manlig angelägenhet i många hundra år. Kvinnliga studenter accepterades formellt vid svenska universitet 1873 och tio år senare kunde den första kvinnan krönas med lagerkransen. De disputerade kvinnornas meriter gav dom paradoxalt nog inte behörighet att söka den statliga offentlighetens högre ämbeten. Den tjugoåttonde paragrafen i 1809-års grundlag föreskrev att endast infödde Swenske Män kunde utnämnas och befordras. Kampen för en förändring av lagen inleddes redan vid sekelskiftet, men inte förrän efter första världskrigets slut kom frågan om kvinnors behörighet att på allvar diskuteras. I Som isolerade öar analyseras förändringar i synen på den kvinnliga akademikern i relation till lagstiftning, kvinnornas numerär samt deras karriärmöjligheter inom och utom universitets- och högskolevärlden.