Hanna Hallgrens debutdiktsamling beskrevs av en kritiker som en "språklig berg och dal-bana" (DN), en annan (Expr.) pekade på hur hennes sätt att citera, förvränga och stycka ord och meningar inte har avsikten att isolera dikten utan tvärtom att öppna den mot sociala sammanhang.
Detta blir ännu tydligare i hennes nya diktsamling, Burqa, som kan beskrivas som en form av politisk poesi - om man, med Hanna Hallgrens egna ord, "försöker se politiken med nya glasögon och gör nya läsningar av hur poesi kan uttrycka politik" (debattartikel i Aftonbladet).
Som styrande bild använder sig Hallgren här av det heltäckande kvinnliga klädesplagget burqa. Därifrån leder diktens vindlande flöde vidare ut i ett språkligt gestaltande av tankar kring åtskillnad och förklädnad, insida och utsida, makt och kön.
Hanna Hallgrens dikter är inte riktigt av den arten att man kan rycka loss ett enskilt citat som smakprov. Språket är här ett pågående tänkande och lekande, ett sammanhang där det ena ger det andra i ett ständigt växande nätverk.