Utdrag ur TAZ:
MIDDAGSBJUDNINGEN
Den högsta formen av samvaro står i rådande samhällsordning att finna i salongerna. Inom aristokratins eleganta och förfinade samkväm finns ingen vanvördande lagstiftande inblandning. Var och ens individualitet respekteras fullt ut. Umgänget är därmed helt fritt. Konversationen är oavbruten, briljant och brokig. Grupper formas efter ömsesidig dragningskraft. Fortlöpande bryts de upp för att återbildas genom bruket av samma subtila och allomfattande inflytande. Ömsesidigt hänsynstagande genomsyrar alla klasser, och den mest fulländade harmoni som någonsin har uppnåtts i fråga om komplexa mänskliga relationer råder under precis de omständigheter som lagstiftare och statsmän befarar vara villkoren för oundviklig anarki och förvirring. Om det överhuvudtaget existerar etikettsregler, så är de blott förslag på principer antagna och bedömda av honom eller henne för vilka de gäller, efter var och ens gottfinnande.
  Är det tänkbart att det inom alla framtida mänskliga landvinningar, med alla de oräkneliga utvecklingselement som vår nuvarande tidsålder vecklat ut – allmänt talat samhället – och i alla dess förhållanden aldrig kommer att nå en så hög grad av förfining som en viss andel av samhället, i vissa speciella relationer, redan har uppnått?
  Anta att umgänget i salongerna skulle regleras av en speciell lagstiftning. Låt tiden för hur länge varje gentleman skall få konversera en dam fastställas genom lag; i vilken position de skulle få sitta eller stå, de ämnen som de skall tillåtas avhandla, röstläget, de tillhörande gester som var och en får använda sig av, noggrant bestämt, allt under förevändningen att förhindra störande av och intrång på varandras privilegier och rättigheter, kan då någonting uppfattas som bättre beräknat eller mer säkert för att omvandla social samvaro till oacceptabelt slaveri och hopplös förvirring?