Håkan Sandell har konsekvent sökt sina egna vägar, ofta långtifrån de litterära fältens för stunden rådande trender, och med ett poetiskt egensinne efter hand närmat sig mera klassiska stilarter.
Den nya diktsamlingen Gyllene dagar tar vid där den föregående Skisser till ett århundrade slutar: i ett intensivt närvarande i samhället och det politiska dagsläget, med staden och minnet som huvudsakliga motiv. En dikt på stort allvar, och samtidigt både humoristiskt retfull och ormväsande satirisk.
Gyllene dagar är en rundmålning av samtiden, en önskan om att bejaka nuet. Det är en dikt som inte ryggar för det nötta eller sjaviga, utan gärna uppsöker det missanpassade, de utsatta. Här finns ett alldeles eget tonfall, ett frammejslat sandellskt språk, på en gång rått och ömt, känsligt och rasande. En dikt som inte är någon skönsång, men som heller inte är rädd för att vara vacker.
ur Gyllene dagar: "...längs brohuvudet, getingar kravlande i mangoruspå dumpade kartonger kasserad rutten frukt;somalier som upphunnits av eftermiddagens frenetiska idissling av khat, mer hektiskti svang när uppåtkänslan möter kvällens svalka,serveringarnas höjda sorl, allt kvällslivligaredär brickorna med öl bärs ut tätare, trafiken täppt till och prat mellan bilarna och krogbord florerar – men djupt koncentrerad framåtböjd vidsin femte öl är Klassekampens kunstanmeldersnart klar att börja, han vet att det är smörjamen skriva ska han som var det glans av guld,installationerna han diktar lite mening åt;i varje öl så lyser det en västlig solnedgångsom ömsom ljummen ömsom kall bekräftar texten- - - och det med bara gesten kvar av trollstavenvars spets nätt doppats i septembers aftonljus,så likt på blåtonen i pakistanskornas hårsvallsom borstat med ettusen tag för minsta vindbristycks som om det flyter fram i luften, över sarismer snövita och rödhaksäggblå än fjälltoppar, ja,som om de tvättat hela dagen för att ikvälli så iögonfallande ljust klara färger tillåtas halvt sväva i de där lätta tygerna som likt presentpapper vikts med glatta kanter, knutna. De dricker inte, av vad man ser, endast svävarförbi, från Grønland, ner mot centrum, till vad?De slickar lite på en glass, och det tycks allt, förvånande för mig det häxeriet, att det kan vara nog – och även så vid nästa bord:Han svävar inte just, Klassekampens kritiker,men stönar, den skönhet han har satts att skriva omär mycket tung, fast materialist en mystikerbehärskar han det konststycket att i ett gallerislokal som intet rymmer mer än en uppäten korvse Gud! Om konst blir inte vi mer eniga än antabus och sprit, men begråter båda två hurSchous Kro gått upp i rök, Elvis Pub i murstoft.Fantastiskt, att Arbeiderpartiet än har husrum,allt annat tycks de ju ha jämnat längs med marken,och rev väl också molnen gavs det en möjlighet ..."
