– Det okända exponeras, står det på ett ställe i Håkan Eklunds högt absurdistiska text. Det kan man utan tvekan säga om denna märkvärdiga lilla skapelse som får en att tänka på surrealisternas vindgenomdragna andekabinett. Här finns en hyperblandning av sällsynt lekfullhet, gränsöverskridande fantasirikedom och en fascinerande brist på ängslan för litterära-kulturella hierarkier och traditioner. Texten drar läsaren in i medvetandetillstånd där man vistades som barn. Det hallucinatoriska landskapet, där inga riktiga avgränsningar finns mellan yttre och inre, genombryts ibland av plötsliga och i stunder överraskande vackra poetiska utfall. Metaforerna är stundom halsbrytande och bildvärlden förunderlig. När Eklund når topparna står han, med humorn spetsad av ett högst autentiskt existentiellt allvar, sida vid sida med de bästa samtida svenska serietecknarna, skriver Peter Lucas Erixon, och fortsätter:

– Man ska förbereda sig på och öppna sig för ett förändrat medvetandetillstånd i denna text som, ibland prövande, kräver sin egen särskilda läsart. Här läcker sannerligen det okända fram.