Min kusin Ingrid blev aldrig färdig med sin bok. I en av anteckningsböckerna finns raderna kvar, Allt från fyra syskons mång år på Löts sanatorium finns i tre resväskor som jag fick ärva när deras far, min farbror, gick bort. Efter mer än ett halvt sekel har jag färdigställt Ingrids bok. Så beskriver författaren Håkan Boström sin bok.

Författaren Håkan Boström har skrivit en ny bok om "sanatoriegenerationen". Det var de ofta mycket begåvade unga lungsjuka som tidvis bodde och ofta vid ung ålder avled på sanatorier, som Löt utanför Strängnäs, på 1940-talet. Boken är ett äromärke över dem, men berättar även en fascinerande del av en sällan uppmärksammad arbetar-, kultur- social- och vårdhistoria.

I skuggan av döden, vilken ibland minskar skaran, diskuterar de livet och konsten och kärleken spirar. Patienter blir "klöverpar", enligt den "sanatoriedialekt" Boström återger. Skaparlusten får även andra uttryck och styrs bland annat till en nu nästan glömd konst; kuplettskrivande - patienterna på Löt satte upp sina egna revyer, inspirerade av storheter som Karl Gerhard!

Materialet fanns i Håkans egen släkt, där tre syskon avled på kort tid. Pappren efter en av dem, Ingrid, bildar grund för en ofta beredskapsvinterbister berättelse om liv, död, kärlek och familjerelationer. Men berättelsen söker sig också längre bakåt i tiden, till en supande farfar och nykter far, vid tiden för arbetarrörelsens och folkrörelsernas framväxt i norra Sörmland.

Historien, med stark lokal- och tidsfärg, äger samtidigt stor allmängiltighet. Det gör den genom att ställa de stora frågorna och berätta om en minnesvärd epok och generation som, trots att många andra gör anspråk på epitetet, verkligen kan kallas "en förlorad generation".