Katarina II kröns år 1762 till kejsarinna av Ryssland. Hennes regeringstid blir stormig och full av krig. Men när hon dör 1796 efterlämnar hon ett stort och rikt land. Det här är berättelsen om en motsägelsefull och mycket mäktig kvinna.

En statskupp år 1762 gör en liten tysk prinsessa till kejsarinna av Ryssland: Katarina II. Kvinnornas styre är ingen nyhet i detta land, men hon är den första som är fast besluten att regera på egen hand och ägna sin energi och sina exceptionella förståndsgåvor åt uppgiften. Samtidigt är hon en anhängare av upplysningen och en beundrare av den franska kulturen, ivrig att hävda andens överhöghet och göra sitt land till ett verkligt europeiskt intellektuellt centrum.
Men hennes regeringstid är stormig: farsoter, uppror, krig på löpande band. Inför ett sådant bokslut är man frestad att tänka sig att hon lämnade ett förhärjat och utmattat land i arv till sin efterträdare. Men fallet är det motsatta: befolkningen har vuxit, landet har blivit större både i väster och söder, och Ryssland har tagit plats på den internationella scenen.
Missuppfattningarna om den ”Stora Katarina” är trots allt legio. Om detta liv där det otvungna behaget och viljan att leva ett lyckligt liv spelade en så stor roll, har många levnadstecknare sagt att hennes regering inte var annat än gunstlingarnas styre. Pusjkin är kanske upphovet till denna tvetydighet; han kallade Katarina ”Tartuffe i kjol”, men han underlät inte att hylla hennes storhet.
Syftet med denna bok är att i händelsernas, arkivens och de motstridiga omdömenas labyrint återfinna Katarina II:s sanna ansikte och framför allt att ge en rättvis bild av hennes betydelse för Ryssland.