I juni 2021 publicerade Myndigheten för kulturanalys rapporten Så fri är konsten. Dess resultat var uppseendeväckande. Rapportens författare hävdade att det ”äger rum kulturpolitisk styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt”. De mest allvarliga tecknen på sådan styrning såg utredarna i hur vissa nationella, bidragsgivande instanser – framför allt Kulturrådet och Filminstitutet – ställde politiskt korrekta krav på de sökande och på utformningen av deras konstverk och projekt.

Den här boken är en motrapport. Den visar att Myndigheten för kulturanalys – och den kör av röster i svensk media som har upprepat dess argument – saknar grund för påståendet att det sker en politiskt korrekt likriktning av offentligt finansierade kulturella verksamheter på nationell nivå. Däremot kartlägger Så fri är konsten allvarliga, systematiska överträdelser mot den ”konstnärliga friheten” – och mot den princip om ”armlängds avstånd” som syftar till att försvara den – på regional och kommunal nivå, i namn av de ”kreativa näringarnas” ekonomiskt och socialt välgörande effekter. Men dessa resultat har inte fått någon uppmärksamhet i den efterföljande debatten.

Med utgångspunkt i Så fri är konsten och dess reception, ställer denna motrapport därför en serie kritiska frågor: hur bör vi förstå begreppet ”konstens frihet” under samtida förutsättningar? Vilka är relationerna mellan det begreppet och de ”kreativa näringarnas” fält? Vad betyder metaforen ”armlängds avstånd”? Och vilka skulle de politiska implikationerna vara av en sträng förståelse av ”konstens frihet”?

På en mer grundläggande nivå vill denna bok bidra till att öppna en diskussion om vad en långsiktig, progressiv och antirasistisk kulturpolitik skulle kunna vara i Sverige idag, mot bakgrund av ett politiskt läge som kännetecknas av konservativa, xenofobiska och antiintellektuella krafters allt starkare inflytande.